September i trädgården

I början/mitten på september, när de sista sommargästerna har åkt hem, så kan det se ut ungefär så här i trädgården. Aningens vildvuxet alltså. Jag kan inte låta bli att imponeras av min svärmor, som ända upp i åttioårsåldern, ensam, tog hand om hela den här jätteträdgården (och huset och hunden) och dessutom fick den att prunka. Jag och storasyster gick iallafall på upptäcksfärd i djungeln härom veckan och vi hittade en hel del vackert att titta på:

Jodå, ogräs kan visst vara vackert. En enda lavendelblomma fanns det kvar på busken också.

 

Röd färgprakt. En okänd buske med stora vackra blommor samt en ensam ros.

 

Vad den här skönheten heter vet jag tyvärr inte heller. Någon? 

 

Uppe bland fruktträden är fikonen snart färdiga...

 

 ... liksom vindruvorma.

 

Kakifrukterna har däremot ett tag kvar. Någon gång framåt november kommer de att lysa som små orangefärgade klot på trädets bara grenar.

 

 

Efter vår upptäcksfärd genom trädgården så inser jag att det nog är hög tid att planera någon slags trädgådsdag här. Lite höststädning vore på sin plats. Vackert ogräs i all ära men det är ju trots allt trevligt om man kan ta sig fram i trädgården utan att behöva använda sig av en machete.

 

Egentligen är det konstigt att inte fler väljer att komma hit i September, för det är kanske min favorittid här. När höstvindarna börjar vina i Sverige så är det fortfarande somrigt och fint här, om än lite svalare än under den värsta Augustihettan. Svensk sommar helt enkelt. Och vem vill inte dra ut på den ett tag?!

 

 

 

 

 

 

Lördagsmorgon på landet

 



Focaccia

Helgdagsmorgnar på landet frångår jag min vanligtvis strikt svenska frukostrutin. Inte heller blir det någon typiskt italiensk frukost bestående av en snabb kaffe eller cappuccino med brioche, intagen på stående fot på något café. Nej, storasyster brukar följa med pappa till bageriet och köpa färsk focaccia. Något godare (och flottigare) bröd är det svårt att få tag på. Lite parmaskinka och en kaffe på det och mammas lycka är gjord!

 



Baci

En annan onyttighet som brukar slinka med ner i påsen från bageriet är "pussarna" (baci), små hasselnötskakor med chokladkräm. Say no more...  För att väga  upp lite för alla onyttigheterna kan man alltid ta en tur i trädgården och plocka med sig lite frukt in också. 

 

Sen går turen till tidningskiosken.Tidning till mor och far och en pysseltidning till storasyster som gör att man kan dra ut lite längre på frukostandet. Sen är det bara att duka upp härligheterna i uterummet där man kan njuta av den här utsikten! Lillasyster då? Ja hon sitter förstås och jollrar glatt i sin barnstol och låter mamma och pappa ta det lugnt. Det är förstår ju vem som helst.

 





Frukostutsikt



Strövtåg i hembygden

 

Bara någon kilometer från Villa Rondaneto ligger gårdarna där barnens farföräldrar växte upp och där allehanda mostrar, fastrar och kusiner fortfarande bor. Det är mysigt att gå och hälsa på dem. Lite som att ta en resa tillbaka i tiden. På gårdsplanen flaxar hönsen omkring. I ett litet skjul står det en häst och en ko och i ett annat skriar ett par åsnor. Det finns till och med några vildsvin i ett hägn på bakgården!.

Storasyster älskar att ta Zia i hand och gå ett varv och mata djuren och spana efter den blyga katten. Till hennes (och min!) stora lycka så hade en av hundarna fått valpar när  vi var där och hälsade på i söndags. 

 

 

.









 

 

Annars är det bästa jag vet när gammelmoster berättar om kriget. Om hur de gömde motståndsmän - partisaner - uppe på höskullen. Overkligt att tänka sig att det har pågått ett krig mitt i den här lantliga idyllen. Ännu mer overkligt känns det att mina barns gammelfarfar stred både i första och i andra världskriget. Men det vet mina små duvungar ingenting om än, de är alldeles för upptagna av att gosa med hundvalparna!  

 

Rötter

 

 

Ibland känns det lite underligt att mina två blonda små tjejer har minst hälften av alla sina rötter här, i en liten by bland vinfälten i norra Italien. Så långt från Sverige och de småländska skogarna där jag själv växte upp. Å andra sidan så finns det ingen annan plats i Italien där jag själv känner mig så hemma som här. Här kan man andas ut efter en vecka med jobb, skola och vardag. Sparka av sig skorna och skrota omkring som man vill.

Jag älskar det här gamla huset. Trädgården och alla ytor där barnen kan springa omkring. Eller ja, åtminstone storasyster, som är den enda som kan springa omkring än så länge.

Min favoritstund på dagen är när man får luta sig ut i sommarnatten och stänga fönsterluckorna. Då kan jag nästan se framför mig hur min svärmor stod precis sådär före mig och lyssnade på syrsorna och tog en sista titt på utsikten innan det var dags att gå till sängs.